Hon är här

Hon kom på åttonde dygnet efter beräknad förlossning. Hon är perfekt på alla sätt och vis och hon är en snäll, lugn och närhetssökande baby. Hon är allt jag (vi) nånsin drömt. Jag kan knappt förstå att det är sant ännu, att vi har fått vårt barn, att det var vår tur. Men, det är sant - det var vår tur och våra sista tårar i den här processen blev glädjetårar.

Tänk att det där enda lilla ägget blev den mest perfekta lilla flickan, tänk att marginalerna var på vår sida och att hon nu är här. Hon ligger bredvid mig i soffan i sitt babynest, hon andas lätt, sträcker på sig ibland, rynkar pannan och snörper då och då på munnen. Jag har nu, just precis i detta ögonblick, allt jag nånsin drömt om.

Baka bulle

Det är en vecka kvar. En vecka till beräknad förlossning och jag längtar så efter att få träffa vår bulle. Lukta på bullen, se vem bullen liknar. Jag vill få veta hur bullen förändrar våra liv och om bullen kommer trivas i sin säng, sin vagn, i min famn.

Fem.

Fem veckor kvar till fullgången tid. 

 

Vi har bytt bil, vi har renoverat sovrummet och byggt en ny smartare garderob. Vi har bytt ut duschkabinen till duschdörrar för att få mer plats i badrummet. 

Vi har köpt kläder och hämtat våra egna gamla bebiskläder och sänglinnen från våra föräldrar. Vi har köpt vagn, åkpåse och vagnmobil. 

Vi har köpt spjälsäng, skallra, mjukisdjur, hygienartiklar, filt, täcke, kudde, andningslarm, blöjhink och badbalja. Vi har bokat profylaxkurs, gått på föräldrautbildning, läst förlossningsbok och pratat barnuppfostran.

 Jag har sytt lekfilt, byxor, skötbädd och en sköldpadda som heter Sally.

Maken har byggt skötbord, vi har panerat föräldraledighet och vi lyssnar på bebis, pratar med bebis och klappar på bebis i magen. 

 Vi är redo för vårt nya liv, vi har förberett oss väl, vi har väntat länge och vi längtar så otroligt efter att få träffa vårt lilla knytte och nu återstår mest mys, väntan och oro 

- för den ger inte med sig.

När livets skörhet kan skådas

Medan jag sydde lapptäcket till bebis i somras lyssnade jag på Kristian Gidlunds sommarprat. Jag tänkte mycket på hur märkligt det är. Vi i är i princip jämngamla tänkte jag på. Han är född på hösten 83 och jag på våren 84, vi är lika gamla ett halvår varje år. Medan jag sitter och syr ett lapptäcke till mitt nya liv, så förbereder han slutet av sitt liv. Han väljer låtar till sin begravning, jag väljer namn till mitt kommande barn. Han författar brev till barnet han aldrig kommer att få och jag gläds åt det barn jag aldrig trodde att jag skulle få men som växer i min mage. Det är så märkligt, vi är nästan jämngamla men allt skiljer oss åt. 

Har tänkt på det en del sen i somras också, speciellt då jag planerar för det nya, hur obegripligt det är att stänga ner sig liv som ett jobb man lämnar för att inte återvända. Har tänk på känslan av att inte få vara med, inte tillhöra. Under de fyra år som vi önskat att tillhöra, få vara en del, så har jag tänkt en del hel del på saker man tar för givet - som man förväntar sig att man har rätt till eller som man har utan att man någonsin reflekterar över det, för de är så självklara i ens liv - och jag har tänkt på allt jag faktiskt har att vara tacksam över och uppskatta. Jag har tänkt på att försöka att inte tråna, utan att vara tacksam - att inte begära för mycket - och samtidigt har det ändå skurit i bröstet för längtan ha varit så stor och önskan så het. 

När jag hörde Kristians sommarprat så fastnade verkligen tanken på det här med att vara den som hamnar på utsidan, den som inte får vara en del - hur mycket önskan och längtan än finns. Min önskan och dröm om ett barn har ibland känns som att den är livsviktig, livsavgörande, och nu mer än någonsin känns den livsviktig. Nu idag, dagen efter att Kristian lämnat livet, känns min egen önskan att få tillhöra viktigare än någonsin. Jag vill vara en del, jag vill tillhöra och jag vill få leva mina drömmar. Jag önskar mig livet, drömmarna och i synnerhet det nya liv som jag längtat efter så länge. Kristians uttåg ur livet påminner mig åter om att livet är bräckligt och att man inte kan förvänta sig att livet tar hänsyn till vad man önskar sig och vill själv. 

Men, det kan vara så att man får precis det man vill ibland 

- jag har ju mitt lilla baby i magen och min älskade i min famn och min familj kring mitt hjärta.

I mitt huvud

Tre månader kvar. Tre månader kvar och allt jag jag tänker på - eller ja, nästan allt jag tänker på och allt jag vill tänka på - är bebisen. Jag är mallig något otroligt över min mage, min bebis, över att allt som som har att göra med min bebis. Helst skulle jag nog inte göra annat än prata om "min bebis ditten, min bebis datten".

Om det inte vore för en sak: självcensur. Självcensuren grundar sig inte på vad som är passande och var andra intresserar sig för, utan på att jag vill inte smeta min mallighet - läs min alldeles för ytligt bubblande lycka - i ansiktet på någon som kanske finns i min närhet och - utan att jag vet om det - längtar och kämpar så som vi gjort så länge.

Jag vet att jag har rätten att vara lycklig, att vagga fram på det där märkliga gravidsättet, att babbla om bebisbuffar och vagnvalsbekymmer. Men, jag vet också att när man önskar, vill och drömmer så är det alldeles tillräckligt svårt att se alla tjocka runda magar som inte är ens egen, svårt nog att se alla lena bebiskinder som inte sitter på ens egna barn, att höra om alla planer, tankar, drömmar som inte rör en själv. Så, jag försöker att inte gno in det och så försöker jag att inte tjata ihjäl mina nära och kära heller. Därför blir det mycket bebisbabbel i mitt eget huvud, mycket bebisbabbel, och det är så trevligt, för mig.

Det här med att jag inte vill gno i någon annans eventuella kamp och sorg har förresten lett till en märklig bieffekt. Många frågar ju om bulan, kommenterar om hur roligt det är och allt möjligt och nästan alltid - om personen är någorlunda bekant - svarar jag något i stil med att jag givetvis är överlycklig och ser fram emot vår förste och särskilt eftersom vi önskat länge och kämpat. Jag blir ofta förvånad över hur det där sista slinker med, liksom av sig själv, utifall att jag pratar med någon som också fått kämpa eller som ännu kämpar. Jag vill att denna eventuella ska veta att det finns fler, i närheten, som också vet hur det kan vara. Detta ständiga tillägg på ett svar som egentligen är lika givet som svaret på "Läget?" har i sin tur en lustig bieffekt - människors reaktion på det. Det är tydligen ett så otippat tillägg att många kommer av sig helt, det gör mig inget. Jag har ingen lust att ha någon utläggning om vår väg, men det är lustigt att det uppenbarligen är något som ingen väntar sig. Barnlängtan, ofrivillig barnlöshet är verkligen tabu. Att behöva kämpa för något som är så naturligt, självklart och viktigt ruckar människor och gör dem obekväma.

Lukten av ett nytt liv

Jag, vi, har faktiskt börjat planera för en ny människa. Ett nytt liv. Vårt nya liv. Vi hoppas inte bara längre på att detta ska gå vägen, utan vi tror att det faktiskt kan göra det. Imorgon har två tredjedelar av graviditeten passerat och vi hoppas, drömmer, planerar och förbereder oss. Vi funderar på vad vi behöver - vad bebis behöver, vem bebis kommer likna, vilket lynne bebis kommer ha, hur bebis kommer lukta, om det är en flick- eller pojkbebis och tusen saker till.

Tiden är relativ

En överskådlig framtid är ju såklart relativ. Vissa kan tycka att det var en evighet sen jag senast skrev ett inlägg...och de kanske inte har helt fel. 140 dagarsmärket, alltså halvtidsmärket, har varit och farit och nu är målet ställt på 100-dagarsmärket. En sommar har gått och semestern passerat och nu är jag tillbaka på jobbet. Ett barnmorskebesök har passerat och likaså ca 440 mil i bil runt om i Sverige. Magen har vuxit och bebis sparkas, knuffas och buffas så att det både känns och syns utanpå. Vänner har besökts, lapptäcke har sytts, släktingar har kramats, hundvalpar och stora hundar har klappats, utsikter har beskådats och blöta dopp tagits, glassar har ätits, nöjesfält har roat, sol har värmt, bär har plockats.

Tänk så olika tid kan upplevas beroende på om man gör något, något händer, eller om man väntar på något - att något ska hända. 7 veckors semester - poff! Borta! 7 veckor i väntan på ivf-behandlingsstart - evighetersevighet.

Jag kan inte med ord beskriva det lugn och den glädje jag känner varje gång bebis buffas, knuffas, sparkar eller tumlar runt. Vår ende lever rövare och jag kan inte annat än glädjas och förundras över att jag, vi, får uppleva detta. Som vi har längtat. 

Nästa delmål: 140 dagar.

Rutinultraljudet gick bra. Jättebra. Och jag har sommarlov och ludd i huvudet. Återkommer inom en överskådlig framtid med ett längre inlägg.

Ett steg på väg

På onsdag är det dags för rutinultraljudet, innan dess ska de sista två arbetsdagarna för denna termin avhandlas. Under de senaste veckorna har jag mest ägnat mig åt att räkna ner saker som ska ske innan vi får se vår baby igen - betyg ska sättas, möten skall hållas, maken ska jobba i Karlstad en vecka, jag ska ordna lite grejer till avslutningen, eleverna ska gå på sommarlov, jag ska sluta jobba och så vidare - därför har jag som inte tänkt så mycket på att några av mina elever går ut nian och alltså lämnar för att inte komma tillbaka.

När gårdagen kom och eleverna tackade för sig kändes det därför mycket märkligt, jag och de nior som lämnade har en mycket speciell historia och vi har kämpat något otroligt men också åstadkommit fantastiska saker. Jag är inte ledsen över att de ska vidare, tvärtom, det känns fantastiskt att denna dag kommit och att de är redo. Det känns underbart att de lämnar med fina betyg, en stor stolthet över vad de klarat av och åstadkommit och med en bild av sig själva som kompetenta.

Det mina nior har lärt mig är att: ge upp är inte ett alternativ, man klarar av långt mer än man tror, att be om hjälp är inte att misslyckas, att prata med någon som mår dåligt och visa att man ser är att hjälpa (även när man inte kan lösa problemen) och allt är möjligt, allt.

Nu återgår jag till att räkna ner igen.

Om vingarna bär

Vet ni om en sak? Saker blir aldrig som man tror. Ibland blir de värre, ibland bättre och oftast bara annorlunda än vad man tror. När jag började skriva den här bloggen såg jag en lång och tårdrypande process framför mig. En process som i bästa fall, tillslut, skulle ge oss vårt efterlängtade barn. Jag såg framför mig hur vi skulle prövas på alla tänkbara sätt och hur vi i värsta fall skulle behöva ge upp vår dröm om ett barn. Jag räknade med att medicinerna skulle göra mig galen och att jag skulle behöva berätta för kollegor om hur vi kämpar och kämpar. De skulle luta huvudet och säga ”Stackars er, så orättvist.” och jag skulle hata dem för det, trots att de gjort det med välmening.

Idag har 40% av graviditeten + en hel vårtermin gått och nu är det två veckor och en dag kvar till rutinultraljudet och elever och deras föräldrar undrar om min kula, och tiden då vi höll andan i två veckor efter varje ägglossning och sedan grät är som bort blåst. Jag kan inte föreställa mig hur den tiden var längre och därför vi flyger numera helt utan skyddsnät. Må vi hoppas att vingarna bär. 

Allt är möjligt.

Ja, det var ett tag sen. Har tänkt skriva, velat skriva, men det har kommit en del i mellan - bra saker - men saker som snott iväg tiden. Så nu, uppdatering. 

Viktigast först, ultraljudet gick perfekt. Vi fick se en liten krabat som glatt vinkar när man tjuvkikar på den, som ligger med benen i kors, som snurrar runt och som har ett tickande hjärta - tänk vilket liv det kan vara där inne utan att man känner något! Nu har mer än en tredjedel av de 40 veckorna passerat och nu börjar det synas att det är något på gång...Längtar något alldeles väldigt till nästa ultraljud (nästa delmål)!

Största tidstjuven under gånga två veckorna är sovrummet. Vi bestämde oss för att byta golv i sovrummet. Och sen växte det projektet rätt fort. Nu har vi bytt golv, målat väggar, satt lister vid golv och tak och är halvfärdiga med den nya garderoben. 

Roligaste stoppet på vägen har varit som publik på Göteborgsvarvet då lillasyster impulsmässigt bestämde sig för att springa loppet oförberedd i en kompis namn. Och som hon sprang. Är fortfarande vansinnigt imponerad och stolt över lillasysters sätt att genomföra loppet.

Nu är det snart sommarlov för eleverna - en enda hel vecka och två halvveckor - och strax efter dem är det min tur, och som jag längtar! Det har varit ett riktigt bra läsår, men nu vill jag ha lov. Nu vill jag få tid att glo på barnvagnar och ny bil, bygga skötbord, bli tjock, gå runt och mysa och ladda för hösten, en ny yrkesroll och ett nytt liv!

En sak som jag tänker mycket på just nu är att allt är möjligt. Vi kan inte få barn, men ändå finns det ett i mig. Lillasyster borde inte kunna springa 21 km i gott tempo, när hon bara sprungit max 5 km vid sporadiska tillfällen under månaderna innan, men det gjorde hon. Elever som jag har, som troddes bli nummer i statistiken över ofullbordad grundskola, presterar toppresultat på nationella proven. Vår vinstock på balkongen borde inte kunna överleva att frysa på vintern och sen växa flera meter så fort solen börjar värma, men det gör den. Allt är möjligt.

En annan sak som jag tänker mycket på just nu är pojknamn. Jag, vi, har flera flicknamn - en klar favorit - men ändå flera som vi också gillar mycket. Men pojknamn...jag har några som jag trycker om, maken har några han tycker om, vi har några som båda gillar, men inget som vi gillar mycket. Till både pojk- och flicknamnen har vi i princip bestämt andra och tredje namn. Men tilltalsnamnet om det blir en pojk...?

Det är tur att det än finns tid att fundera...kan dock inte släppa det och låta det "komma av sig själv", jag är väl helt enkelt inte den typen. Så, jag funderar och tänker att jag borde låta det komma av sig själv. 

Det här inlägget blev precis lika spretigt och förvirrat som min hjärna är numera. Jag råkade hälsa eleverna glad påsk förra fredagen. Jag frågade maken hur lång vår säng var när jag skulle köpa ett överdrag till resårbotten - trots att alla överdrag var lika långa - sen köpte jag ett som var 20 cm för brett (dock inte lika     brett som sängen är lång). Jag säger åt kollegan att "Nä, idag kommer inte XX till oss för sjuorna har ju temadag." sen tar jag med mig grejer för att gå och vara med på en annan sjuas lektion - som denna såklart inte har för sjuorna har ju temadag. När jag skulle köpa inredning till nya garderoben köpte jag 12 korgar men bara sex fästen till korgarna. När jag ska lämna blodprov får jag inte ha ätit min medicin innan blodprovet, i veckan hann jag stå i kö i receptionen, anmäla mig och betala, vänta i väntrummet och sätta mig i provtagningsstolen innan jag kom på att jag ätit medicinen och alltså var tvungen att skjuta på provtagningen en dag. Och så här håller jag på, men jag tror jag ska avsluta detta inlägg nu. För allas skull.

Vecka tolv!!!

Idag har det gått exakt tio veckor sedan ägguttaget - alltså är vi nu i v.12 + 0. Den hett efterlängtade v 12 är här och det känns nästan lite overkligt och helt fantastiskt! Nu tänker jag göra som Maria säger glädjas och  tro på att allt kommer att gå bra - så, nu drömmer vi här och funderar på namn, var med du med och kasta hit dina allra bästa förslag!

10 veckor sen...

Eftersom jag ändå är rätt nojig 

så har vi bokat in ett ultraljud nästa tisdag.

...vad gör vi då?

Sen vi fick tillbaka vårt lilla vallmofrö har jag bara skrivit korta inlägg som egentligen inte säger mycket alls och det är därför att jag knappt vågar tänka samtidigt som drömmarna växer och får konturer. Under behandlingen kände jag mig inte särskilt orolig – jag, vi, hade ju en plan B om det inte skulle funka och ivf-personalen var så bra, så jag kände mig trygg och lugn.

Nu är vi i vecka 12 (11+0) och dagarna släpar sig fram och oron sliter som ett rovdjur i hjärtat. Jag är så otroligt medveten om hur länge vi väntat, drömt, önskat och hoppas. Jag är så otroligt medveten om att jag, vi, gapat efter mycket och att naturen har sagt sitt i frågan – den sa nej, men vi gav oss inte. Så, nu är jag hemskt orolig. Det får inte gå fel. Det måste vara vår tur nu. Jag kan inte längre tänka mig att leva utan barn – kan inte längre tänka mig plan B. Hur skulle jag kunna det? Just nu är vi så nära att vi kan se ljuset från ett annat liv som skimmer i horisonten, tänk om det åter försvinner in i dimman och lämnar oss utan riktning…

Dubbelsiffrigt

Idag går vi in i vecka 11, det vill säga att idag är det 10 fulla veckor som passerat och det är 14 dagar kvar innan det mest kritiska skedet har passerat. Nu närmar sig den magiska gränsen och jag undrar om ni inte kan hjälpa mig..oss...med en sak. Kan ni inte vara snäll och hjälpa oss att få tiden att gå lite fortare i sisådär 14 dagar. Kan ni inte hjälpa oss att få dagarna att susa förbi så att vi kan få kliva över den där gränsen?

Tack på förhand

Att tänka på framtiden

Stort som ett valmofrö finns det där och det syns på bild som två flimrande pixlar - ett litet litet tickande hjärta. Drömmarna växer som löven på våren. Länge har de varit så avlägsna, känts så ouppnåeliga. Men nu är de inte det. Det är inte längre bara jag och maken som pratar drömmar när ingen annan hör. Familjen frågar om namn och vagn och läkaren pratar om beräknad förlossning. Jag och maken pratar om ett förbereda hemmet och fixar försäkring. Vi berättar för allt fler och drömmer allt större.

Och givetvis är vi livrädda över att något ska gå fel. 

Livrädda men vi kan inte låta bli att drömma stort och tro på att det är vår tur. 

Vi ska nu övergå till den vanliga mödravården nu. Det känns enormt - spännande, glädjande, konstigt och skrämmande. Vi har trivts så bra med vår IVF-personal, så nu har vi lite separationsångest samtidigt som vi är överlyckliga över att få vara de som lämnar efter en ganska kort kontakt och med ett litet litet valmofrö med oss.

När vi gick satt det två par i väntrummet och grät. 

Jag är så lättad över att det inte  var vi.

Hopp hopp hoppas

Har varit dålig på att uppdatera bloggen nu ett tag -tio dagar - och detta inlägg blir inte heller långt, tittar bara in för att säga att vi går in i vecka sju idag. Närmast på schemat står en dags jobb till, sedan påsklov och  påskgodis, därefter en resa till Berlin och sen ett ultraljud som förhoppningsvis innebär total lycka.

Ps. Det gör inget om ni fortsätter hålla tummarna, hoppas, önska, be...

...när vårsolen värmer.

Hoppet var stort, drömmarna enorma, men chansen liten - liten men inte obefintlig - precis som vårt enda ägg. Liten men inte obefintlig. Alldeles tillräcklig skulle det visa sig.

30% chans och ett enda ägg visade sig vara precis tillräckligt. Det är ännu tidigt - väldigt tidigt, men vi gläds. Vi kan inte göra annat - vi har väntat i så många år på ett plus och i förrgår fick vi det äntligen - vi kan verkligen inte göra annat än att glädjas. Oron har tappat greppet och glädjen leder färden. För pluset, som för andra bara är början, är en enorm seger för oss. Nästa steg är att avsluta den sista medicineringen, på tisdag. Sen är vi på egen hand...

Ps. Hålla tummarna, hoppas, önska, be - allt som ni gjort får ni gärna fortsätta  med.

Vi låter tiden gå.

Dag 10. Jag räknar dagar utan att egentligen tänka på det. Jag vågar inte räkna medvetet, men jag är mycket väl medveten om hur många dagar som har gått och hur många dagar som det är kvar. Jag gläds för varje dag som passerar och ser framemot och är orolig för varje ny. Jag låter tiden gå och låtsas som om det inte bekommer mig. Den kommande veckan är den avgörande.

Den ende

Onsdagseftermiddagen passerade i ett töcken av chock. Även om jag har haft i bakhuvudet att en möjlig förklaring till vår barnlöshet skulle kunna vara att jag har svårt att producera ägg, så tänkte jag ändå inte att det skulle vara så. Två ägg. Boom. Huvudet sprängdes. Vi såg våra drömmar bli till stoft.

Torsdagen passerade – jag var på konferens, maken var på sitt jobb – känslorna stod på off, för svåra för att hanteras. Allt ens hopp och all ens oro i ett. Off. Vi skulle ändå inte få veta något förrän fredag – senast 11.00, om vi inte hört något innebär det att det skulle bli insättning. Tankar – off.

Fredag. Långfredag. Längsta fredagsförmiddagen, telefonen håll sig tyst. Timme efter timme, tystnad. Sakta kryper sig en känsla in i kroppen, åker med blodet mot hjärtat. Slår rot i bröstet. Sprider sig mot huvudet. Når medvetandet. Lockar fram ett leende. Glädje.

Ännu när jag bytt om för återinförandet så vågar jag inte riktigt tro det. Kan det verkligen vara så att äggen klarade trycket? Kan det verkligen vara så? In mot salen. Hälsa på läkarna. Prata med läkarna. Ett av äggen var inte ”av den kvalité” som läkarna vill se. Lilla ägget hamnade på tippen.  Granskat och bedömt odugligt. Ja, det kan inte ha varit lätt att bära allt vårt hopp. Ett ägg var kvar, den ende, vårt enda. Ett enda litet korn av hopp. 

Nu ligger det i min mage och jag har lovat att vara snäll med det, vi hoppas att det kommer trivas. 

Äggröra?

Två. Två ägg. K o l l a p s. Ja, det räcker med ett bra ägg. Men, oddsen är inte särskilt bra nu och det är lite av en chock.  Jag är allt mellan ledsen och orolig, arg och besviken och lite lättad. Nu har vi på nått sätt fått svar på varför det inte funkat för oss under så många år. Det tar märkligt nog bort en del av känslan av misslyckande. Där av lättnad. När labbmänniskan konstaterade att hon sett ett ägg blev vi så lättade, glada, euforiska. Men. Sen precis när läkaren avslutade uttaget mumlade hon om ”två”… Vaddå två? Hon får det att låta som om hon bara hittat två ägg. Så kan det ju inte var, det måste ha varit två i det provet…eller??

Nej, två . Totalt. Besvikelse. Besvikelse följd av oro. Oro följd av sorg. Sorg följd av ilska. Ilska för att det är klart som fan att det ska strula. Så, nu ligger tyngden av allt vårt hopp på två ägg som är i storleksklassen 0,2 mm …det skulle onekligen vara skönt om de var några fler som delade på tyngden. 

Nej, landstingets sjukkläder är nog inte särskilt stöldbegärliga

Tick. Tick. Boom.

Jag – vi – har väntat på att något (det!) ska hända så länge. Väntat och hoppats då vi försökt själva. Väntat på att få träffa läkare för eventuell utredning. Väntat på tid för utredning. Väntat på vad utredningen ska visa. Väntat på att remissen ska behandlas. Väntat på start av ivf. Väntat för att se hur behandlingen tar. Nu är det ägguttag på onsdag och insättning på fredag och overklighetskänslan är påtaglig. Det kan ju skita sig katastrofalt på onsdag – det kanske inte finns några ägg inuti mig eller äggen är kanske kassa, kanske sker ingen befruktning av dem i labbskålen eller kanske utvecklas inte de befruktade äggen som de ska – men annars ska faktiskt ett befruktat ägg planteras in i mig på fredag.

När jag och maken pratade om vad som ska ske i veckan på väg hem från läkaren hade vi båda samma känsla – overklighet. Plötsligt händer något som är så påtagligt att allt känns overkligt. På fredag ska ett befruktat ägg planteras in säger läkarna. Ett befruktat ägg. Ett embryo.  BOOM! Huvudet sprängs. Av lycka. Av spänning. Av nervositet. Av rädsla. Av alla känslor.

Sen åter väntan. Väntan på ett plus eller på kollaps. 

Meanwhile...

Hitta fågeln och läs den sista raden.

Dagen har sett ut precis som utlovat. Sovmorgon, långfrukost, en glashal promenad,

  någon timme flow free 

och 100 sidor av kejsaren.

Därför har jag nästan inget av substans att delge, utan fyller ut med ett gäng taskiga bilder.

Om det inte varit för en sak, som gjorde min dag, så hade jag besparat alla detta inlägg. 

På fredag ska vi få kolla på mina – våra – äggs tillväxt. Nästa steg på g!

Planerar att göra ingenting.

Jag har sportlov - eller mina elever har sportlov och jag är...sportlovsledig? - så därför har jag hängt framför datorn nästan hela dagen. Troligt är att det är så min ledighet kommer att se ut, eftersom jag är mitt i behandlingen får jag inte åka någonstans. Annas hade jag bra gärna åkt utför hela lovet eller i alla fall lämnat denna eländigt gråa och regniga stad för att få se och göra något annat - hälsat på släkt och vänner förslagsvis. Men, nu får jag alltså hålla mig hemma och det har jag valt att omfamna helt och hållet genom att kapitulera för latheten. 

Jag var och tog blodprov imorse - för att läkarna ska kunna hålla koll på hur behandlingen fortskrider, jag får svar imorgon - men annars har jag inte gjort något vettigt alls. Jag har lagt mer mååånga timmar på appen flow free och några timmar på att läsa bloggar och mixtra med bilder på ett inte särskilt framgångsrikt sätt. Så skönt att kunna kasta bort en hel dag och veta att man har fler man kan söla bort innan man måste ta sig i kragen igen. 

Imorgon har jag för avsikt att stiga upp sent, äta frukost långsamt, ringa sjukan för att få en fortsatt behandlingsplan och - om vädret tillåter och andan faller på - ta en promenad...eller en tur på stan...eller spela flow free...eller läsa klart tredje delen av Kejsaren

Dritväder som lämpar sig utmärkt för en latdag...

Sen jag fått minska på suprecur-dosen så känns det som att biverkningarna har lugnat sig. Jag sover bättre igen, är inte yr, har inte ont i mage och leder och jag har fått tillbaka mitt fokus - även om jag utnyttjar det ytterst sparsamt just nu. 

Möjligen möjligt

Det finns en tanke jag inte kan med att tänka på men som maler i bakhuvudet. Jag vet om att det är självbedrägeri att inte tänka den tanken, men jag vill inte. Orkar inte. Ändå så vet jag. 60 % av alla par får barn efter sina behandlingar. 30 % efter första försöket.

Men, det kan faktiskt vara vi. Det kan vara vi och det är det enda jag är intresserad av. Vi har ett namn utsett, vi har en vagn utsedd, vi har en säng utsedd och vi har två hjärtan som har plats. Bara för att det är svårt så är det inte nödvändigtvis omöjligt.

Tanken på säng, vagn och namn är såklart löjligt i det här skedet men det hjälper mig att fokusera på något annat än rädslor och stora frågor. Vagnar kan jämföras. Analyseras. Man kan kolla på hjulstorlekar och vikt och funktionalitet och flexibilitet till dess man hittar en favorit som man tror kommer passa ens liv och behov. Sen kan man släppa det ett tag. Sen kan man kolla lite mer, hitta en ny favorit. Det är lätt. Okomplicerat. Rakt fram.

Två hjärtan som har plats, som längtar, som drömmer och önskar och hoppas, det är svårare. Det är komplicerat. Det gör ont. Det gör att man kan få svårt att andas. Svårt att le. Svårt att tänka framåt. Svårt att drömma. Att sakna någon man aldrig träffat, det är förvirrande. Förtvivlande. Förfärligt.

Innan vi började med behandlingen hade jag äntligen landat i tanken att den vi saknar kanske aldrig kommer att komma. Och att vi kan leva med det. Det tror jag fortfarande. Men, jag vill inte. Så nu – och en obestämd tid framöver – så väljer jag att tro på att det faktiskt kan vara vi. Det kan vara vi. Det kan vara vår tur. Vår tur. För det är vad det handlar om. Tur.

Tusen nålar

Har du funderat så du har huvudvärk över hur det gick i tisdags? I så fall kan jag lugna dig. Det gick bra. Det gick bättre än jag vågat hoppas på. Besöket gick rätt fort men var inte ett dugg stressigt. Och beskeden var de rätta. Normala reaktioner. Normala biverkningar. Men, det viktigaste av allt - klartecken för steg två.

Glädjen. Glädjen som inte ens kunde sänkas av att den enda bilnyckeln hamnade innanför de låsta bildörrarna. Den glädjen sitter kvar än - men såklart blandad med en pirrig nervositet och en  liten oro.

Det går bra att ta sprutorna. Lite spännande faktiskt. Och pyttelite läskigt. Mest känns det inspirerade. Lite som att få fotfäste igen. Få något viktigt att göra som jag kan kontrollera. Styra över.

10 Beaufort.

Jaha. Nu stormar det. Har inte hört ett smack om att man ska kunna få en andra blödning – givetvis slungas jag genast in i grubblerier och analysera-sönder-allt stadiet. Fungerar medicinen? Kommer vi börja kunna börja med steg två? Och – vad fan är det som händer? Tur att det snart är tisdag. Dags för att få en del svar.

Lugnet före stormen. Eller efter.

Maken säger att jag nog är lugnare än jag brukar vara. Trots att jag redan har hunnit bryta ihop en gång denna vecka. Undra vad det säger om mitt normalläge… Nä, men ärligt talat så tror jag att han kan ha rätt. Jag känner mig faktiskt generellt sett lugnare, med inslag av galenpanna. Jag känner mig inte stressad, utan nu är det läkarnas jobb – och kan de inte hjälpa oss så finns det inget (som vi inte redan gör) vi kan göra åt saken. Jag konverserar om barnlösheten och känslorna krig det mer – det har hjälpt mycket att blogga om det – vilket gör att jag nu har lättare att reda i mina egna känslor kring det. Dessutom så jobbar jag som fasiken på att hålla en självdistans, fundera på vad som faktiskt är berättigat att bli upprörd, stressad och ledsen över och på att andra inte ska drabbas av min galenpanna. Och, jag roas av biverkningarna från behandlingen mer än jag förfäras. 

Vi har förövrigt börjat räkna ner inför nästa steg i processen. På tisdag ska jag (vi) lära mig (oss) att ta sprutor. Steg två på g alltså. STEG TVÅ!!

Nu är jag kanske på väg att bli galen ändå.

Sådär ja. Jag har gapat efter mycket och nu har jag fått mycket. Det mesta har kommit smygande och jag har inte riktigt uppfattat förändringarna förrän efter ett par dagar. Men, nog händer det grejer nu. Yrsel händer. Trötthet händer. Hjärtklappning händer. Sömnrubbningar händer. Nervositet händer. Svettningar händer. Smärta i buken och leder händer. Muskelstelhet i vänster axel händer. Koncentrationsstörningar händer. Och det är så skönt att något äntligen händer. Jag går i någon dag och funderar på om jag är sjuk eller om något annat är fel. Sen kommer jag på att jag kanske ska kolla bipacksedeln. Sen bockar jag av en sak till. Jag tror att jag är färdig snart - jag menar jag har ju redan bockat av "muskelstelhet i axel". Det är ju inte riktigt klokt.

I morse började jag gråta. Jag började gråta när jag insåg att jag var tvungen att stiga upp fast jag var så trött. Jag vaknade 04.30 dödstrött, men ond mage och axel gjorde att jag inte kunde somna om. Nä, så här i efterhand var det inte mycket att böla om. Jag var inte tröttare än att jag fortfarande är vaken. Jag är ju inte inte riktigt klok.

Intressantast hittills är i alla fall koncentrationsstörningarna, det är mycket märkligt att inte kunna styra sina egna tankar och sitt fokus. Tack ock lov är de inte konstanta utan de är som värst ett tag efter medicineringstid. Men, det är ju inte riktigt klokt. Det är inte klokt att jag gläds åt att ha ont i axeln bara för att då känns det i alla fall som om medicineringen gör något. 

                                              

I helgen återfann jag en gammal kärlek

Bruset

Behandlingen är äntligen i fas. Jobbveckan har varit rolig, inspirerande och givande. Maken är hemma efter två jobbveckor borta. Helgen hittills har varit precis som jag önskat mig. Och jag känner mig helt tom i bollen. Inte orolig. Inte hoppfull.

…Eller är de det jag känner? Kanske. Kanske är det så att jag faktiskt är mer än hoppfull. Kanske är jag lite beslutsam. Nej. …eller jo, kanske. Men det erkänner jag aldrig. 

Ser ut som inget men är något...

Man kan tänka på nått annat när man får nått annat att tänka på.

Nej, jag har inget att meddela på behandlingsfronten. Inget har hänt men idag bekommer det mig inte. Till skillnad från igår. Igår så försökte jag verkligen att ignorera. Det gick bra under dagen igår, men inte alls på kvällen. På kvällen så var det som att alla tankar jag inte tänkt under dagen kom igen och jag kunde inte stänga dem ute - där av gårdagens inlägg, det var till mig själv. Jag behöver skala ner tankarna, men vad trodde jag? Att jag skulle kunna ignorera tankarna - fyra år av tankar? Det var ingen lyckas strategi alls. Det blev jättejobbigt och jag blev trött och ledsen. 

Idag har jag funderat en del på vad som händer - inte händer. Men! Idag har jag haft fullt upp med att vara en stolt fröken - stolt över både mig själv och mina elever. De jobbar så hårt och de kan dra sånna kopplingar! De kopplar ihop saker de lärt sig för ett år sen med sånt de lär sig nu och mellan olika ämnen och områden! De har koll på saker som inte ens är självklara att vuxna människor förstår. Jag har drillat dem hårt i att se saker som kausala samband och vi har jobbat mycket med hur man kan använda det man lärt sig på olika sätt och i olika sammanhang och nu bär det frukt! 

Jaha, köpte du det där?

Idag har jag kört stenhårt på att ignorera. Jag har äntligen börjat få in rutinerna så att jag kommer ihåg att ta min medicin utan att ständigt behöva påminna mig själv. Eftersom rutinerna sitter behöver jag inte påminna mig själv hela tiden vilket innebär att jag kan låta bli att tänka på saken. Idag har jag verkligen låtit bli att tänka på det är med behandling och hur alla olika scenarion kan se ut, efter helgen så behöver jag verkligen skala ner tankarna. 

Håll i hatten, jag lär ju inte bli mer resonabel!

Herre jävlar i min låda. Idag förstår jag att min drama queen inte bara satt och skrek lite inuti mig utan dirigerade hela showen under den gångna helgen. Så förvånande att det krävs så lite för att man ska vara på väg att kapsejsa. Jag ska tala klarspråk. Förra måndagen började jag med nedregleringen inför den hormonbehandling jag ska genomgå. Vid nedregleringen så ska man få en blödning inom sju dagar från startdatum. När inget hänt i fredags började jag känna mig rätt tjurig och när den ännu inte kommit på lördag kände jag mig rätt irriterad och när den ännu inte kommit igår kände jag mig verkligen modfälld. Tur att mamma, pappa och maken fanns där för att fånga upp då! 

Idag fick maken ringa (jag vågade inte ifall det skull vara dåligt på riktigt eftersom jag har elever hela dagen) och kolla vad som gäller när den inte kommit. Man ska enligt våra anvisningar från läkarna ringa om man inte fått blödningen efter sju dagar så i det fallet var det inte min nippertippighet som tog över.

Han ringde och…Och  det är bara att vänta ett tag till! Hahaha! Denna jäkla väntan! Att jag inte lär mig! Enda anledningen till att de vill att man ska ringa efter sju dagar är för att utesluta graviditet! D e t   ä r   u t e s l u t e t. T y v ä r r.

Så här kan jag ju inte håll på! Ha!

Att mota modfälldhet med fjäderfä.

Tjurigheten gick under gårdagen över i stillsam misströstan och misströstan har varit den rådande känslan under dagen. Jag väntar på att få en bekräftelse på att medicineringen fungerar. Jag borde ha fått den bekräftelsen, men den har jag inte fått. Så, modfälldheten kommer såklart av oron för att behandlingen ska skita sig innan vi ens kommit någonvart.

Äh, det är klart att behandlingen inte skiter sig än – det är bara min inre drama queen  som skriker sådant – men, behandlingen kanske drar ut på tiden ytterligare och det vill jag inte. Vill inte!Orkar inte! Klarar inte av! skriker drama queenen.

Ikväll har jag gått till angrepp mot modfälldhet och drama queen beväpnad med fjäderfä och kärlek. Jag och maken har hälsat på mamma och pappa. Vi har ätit tjäder och samtalat om jobb, behandlingen, ett trasigt bord, en italiensk film och uteblivet kaffe. Vi har suttit i soffan, glott på tv och diskuterat innehållet i programmen som om det är viktigt. Och, jag har fördrivit de tankar jag inte vill ha med tankar jag vill ha. Nu är jag på banan igen och imorgon så spelar vi efter de nya förutsättningarna. 

Tjura är också ett sätt att hantera saker.

Idag är jag lite tjurig. Tjurig över att inget har hänt, inget har märkts och allt känns som vanligt. Jag är så redo för att något ska hända, att saker ska ställas på sin spets och att livet ska bära iväg åt antingen det ena eller åt det andra hållet. Men nej, jag - vi - fortsätter att vänta, så jag tjurar. 

Kommunicera men inte prata

Det är konstigt. Jag har verkligen svårt att berätta för människor i min närhet om att vi är ofrivilligt barnlösa. Jag har svårt att prata om det av massor av anledningar. Jag tycker att det känns töntigt att ta upp det, läkarna har inte hittat något "fel" på varken mig eller maken - men det betyder ju inte att det inte finns något som ställer till det. Jag har otroligt svårt att förlika mig med att vi behöver hjälp - jag avskyr att vara beroende av andra, även läkare. Jag trodde att det skulle gå så lätt för oss och det känns som jag varit högfärdig - och detta har blivit mitt straff. Inte för att jag någonsin talat nedlåtande om ofrivillig barnlöshet, jag har bara tagit förgivet att det aldrig, aldrig, aldrig någonsin skulle drabba mig. Oss.

Jag har svårt att tala om vår barnlöshet för att det skapar en obekvämhet och en sorg hos andra som jag inte vet hur jag ska hantera. Jag klarar inte av att vara någon man tycker synd om. Det är inte synd om mig. Oss. Jag, vi, kommer inte att duka under om vi förblir barnlösa. Vi kommer troligen ha ett helt hav av barn kring oss ändå. Totalt 11 syskon borgar för det antagandet.

Jag tycker att det känns märkligt och onaturligt att ta upp ämnet - för det är ju ett sånt ämne som sällan kommer upp spontant - så jag låter bli. När jag berättar om det blir samtalet direkt så allvarstyngt och alla vill så gärna ge en möjlighet att tala ut. Men. Jag har inte så mycket att säga. Jag har passerat min avgrund och inte kommit till nästa - om den kommer. Jag vill inte att alla ska veta för då kanske de frågar. Om de frågar kommer jag inte kunna svara att jag ogärna talar om det för jag har inte lärt mig hur jag talar om det på ett sätt som passar mig. Jag vill inte ha alla goda råd, dumma råd, medkännande blickar, alla frågor eller de funderande blickarna ska-jag-fråga-eller-inte.

Min familj vet. Makens familj vet. Tre av våra kompisar vet. Våra chefer vet. Det är skönt att de vet och jag ångrar inte alls att vi berättat för dem. De undrar säkert hur det går, hur vi mår. Det är ytterligare en anledning som jag startat den här bloggen. Det är lättare att skriva än att prata. Det blir inte så formellt. Om jag vill berätta för någon till kan jag berätta en del och en del kan personen få läsa själv...kanske.

Det knepigaste i det hela är att jag trots allt vill prata om det. Ibland. Och inte så formellt. Kanske allvarligt ibland. Ibland på mitt initiativ. Ibland på någon annans initiativ. Ni förstår, jag har verkligen svårt för att prata om ofrivillig barnlöshet. Ofrivillig barnlöshet  uuuhäk, bara ordet gör det svårt att tala om det det är ett sånt skitnödigt ord.

Samtalet som pågår i mitt huvud.

Dag tre och jag märker inget. Ingen galenpanna. Inga biverkningar. Nada. Givetvis funderar jag då på om medicinen fungerar. Och sen tänker jag att jag kanske har drabbats av en släng av galenpanna i alla fall eftersom jag sitter och analyserar sönder allt efter tre dagar. Sen brukar jag landa i att allt går ju bra än så länge, så jag ska nog inte grubbla mer. Sen börjar jag om efter ett tag.

Sen bestämmer jag mig för att det här inte går för sig. Det enda jag på allvar är rädd för, är att denna process ska äta upp hela mitt väsen. Att det enda som jag kommer att kunna tänka på är att försöka göra allting rätt och att jag kommer läsa på maniskt och bli så insatt i processen att läkarna knappt behövs. Det verkar vara en biverkning om inte nämns i någon bipacksedel.

Jag tänker mig att min räddning kanske ändå är att jag tror att jag redan varit nere och vänt i den djupaste avgrund av tröstlöshet och förtvivlan. Den avgrunden badade jag i för ungefär två - två och ett halvt år sen. Jag kunde inte fullt ut glädjas åt andras lycka utan att själv känna ett stygn i bröstet. Nu är jag ute på andra sidan, tror jag.

Jag missunnar inte längre andra människor deras lycka. Min lycka inte är avhängig andra människors olycka och när vi ändå talar olycka så har jag sedan mitt avgrundsbad bytt inriktning på mitt jobb och jobbar numera med ungdomar som verkligen vet vad olycka är. Mina elever har lärt mig vara ödmjuk. Jag har så ofantligt mycket gott i mitt liv och min lycka är inte beroende av att vi, min man och jag, får ett eget barn.

Men, bara för att jag inte längre känner mig missunnsam och bara för att vi har en plan B betyder det inte att vi accepterat vårt öde. Nä. Det är klart vi hoppas. Det är klart att vi lägger allt vårt hopp till detta. Det är klart vi inte gråtit färdigt - våra sista tårar i den här processen kommer vara glädjetårar.

Jag är inte galen än. Tror jag.

Nu har jag försökt formulera mig i en timme. Jagat tankar - spretiga, grumliga, oorganiserade tankar - som inte vill komma ner på pränt. Jag vill skriva, för jag skriver för min egen skull, för att kunna gå tillbaka och se hur jag tänkt, mått och resonerat. Det är nämligen så att jag räknar med att bli galen. Jag käkade p-piller (ironiskt nu) för många år sen, men jag fick sluta med det för jag blev som förbytt. Hormonerna gjorde att jag hade humörsvängningar som var helt bisarra. Nu är det i och för sig andra hormoner det kommer att vara frågan om men bra starka sådana.

Ja, jag räknar med att bli galen och när jag nu kommer att bli galen tänker jag mig att det kan vara bra både för mig, kärleken och familjen runt om kring att har något att jämföra med. Bloggen ska få stå som jämförelse och som dagbok för den här tiden. Hur lång den nu blir. Bloggen är dock inte enbart till för familjen min, utan till alla som finner denna resa intressant - eller bara vill veta hur det går, om jag blir galen. Men, jag är inte ute efter goda råd, pepp, diskussioner om de etiska dilemman kring ivf eller åh-stackars-er-det-måste-kännas-tungt-kommentarer. Inte nu i alla fall. Känner du för att skriva något sådant ber jag dig att skriva det på en papperslapp och slänga lappen i sopkorgen eller visa den till någon i din närhet, men skriv de inte här. Ställ en fråga om du vill, berätta varför du läser bloggen, berätta om något du kom att tänka på när du läste mina poster istället.

Så, saker blev inte riktigt som vi tänkt oss.

Min älskade make har åtta syskon. Jag har tre. För oss var det inte frågan om att få barn, utan att inte få dem för tidigt - man vill ju ha en stabil grund först. 25 tyckte vi var bra. Nu är det bara månader kvar till vi fyller 29. Idag på börjas behandlingen på riktigt. Det visade sig att många syskon inte är någon garanti för att man själv är fertil så det sprakar om det. Snopet.

Vi har längtat så. Gråtit. Lyssnat på alla goda råd. Lyssnat på alla dumma råd. Hållit käften och nickat. Lett och ljugit "Vi får se när det blir.", "Det blir när det blir.", "Vi är ju unga än.". Vi har funderat på vad vi kan tänka oss att göra för att få vårt efterlängtade barn och vi har tänkt ut en plan B - om babyn aldrig kommer.

Just nu känns det okej. Vi bad om hjälp och nu får vi den. Kanske kommer vi få vår baby - som har haft ett namn i tre år - eller så kommer vi köra på plan B. Hur som haver. Min make är allt jag nånsin drömt och allt annat är bara bonus. Idag gråter jag inte.