Tiden är relativ

En överskådlig framtid är ju såklart relativ. Vissa kan tycka att det var en evighet sen jag senast skrev ett inlägg...och de kanske inte har helt fel. 140 dagarsmärket, alltså halvtidsmärket, har varit och farit och nu är målet ställt på 100-dagarsmärket. En sommar har gått och semestern passerat och nu är jag tillbaka på jobbet. Ett barnmorskebesök har passerat och likaså ca 440 mil i bil runt om i Sverige. Magen har vuxit och bebis sparkas, knuffas och buffas så att det både känns och syns utanpå. Vänner har besökts, lapptäcke har sytts, släktingar har kramats, hundvalpar och stora hundar har klappats, utsikter har beskådats och blöta dopp tagits, glassar har ätits, nöjesfält har roat, sol har värmt, bär har plockats.

Tänk så olika tid kan upplevas beroende på om man gör något, något händer, eller om man väntar på något - att något ska hända. 7 veckors semester - poff! Borta! 7 veckor i väntan på ivf-behandlingsstart - evighetersevighet.

Jag kan inte med ord beskriva det lugn och den glädje jag känner varje gång bebis buffas, knuffas, sparkar eller tumlar runt. Vår ende lever rövare och jag kan inte annat än glädjas och förundras över att jag, vi, får uppleva detta. Som vi har längtat.