Man kan tänka på nått annat när man får nått annat att tänka på.

Nej, jag har inget att meddela på behandlingsfronten. Inget har hänt men idag bekommer det mig inte. Till skillnad från igår. Igår så försökte jag verkligen att ignorera. Det gick bra under dagen igår, men inte alls på kvällen. På kvällen så var det som att alla tankar jag inte tänkt under dagen kom igen och jag kunde inte stänga dem ute - där av gårdagens inlägg, det var till mig själv. Jag behöver skala ner tankarna, men vad trodde jag? Att jag skulle kunna ignorera tankarna - fyra år av tankar? Det var ingen lyckas strategi alls. Det blev jättejobbigt och jag blev trött och ledsen. 

Idag har jag funderat en del på vad som händer - inte händer. Men! Idag har jag haft fullt upp med att vara en stolt fröken - stolt över både mig själv och mina elever. De jobbar så hårt och de kan dra sånna kopplingar! De kopplar ihop saker de lärt sig för ett år sen med sånt de lär sig nu och mellan olika ämnen och områden! De har koll på saker som inte ens är självklara att vuxna människor förstår. Jag har drillat dem hårt i att se saker som kausala samband och vi har jobbat mycket med hur man kan använda det man lärt sig på olika sätt och i olika sammanhang och nu bär det frukt! 

Jaha, köpte du det där?

Idag har jag kört stenhårt på att ignorera. Jag har äntligen börjat få in rutinerna så att jag kommer ihåg att ta min medicin utan att ständigt behöva påminna mig själv. Eftersom rutinerna sitter behöver jag inte påminna mig själv hela tiden vilket innebär att jag kan låta bli att tänka på saken. Idag har jag verkligen låtit bli att tänka på det är med behandling och hur alla olika scenarion kan se ut, efter helgen så behöver jag verkligen skala ner tankarna. 

Håll i hatten, jag lär ju inte bli mer resonabel!

Herre jävlar i min låda. Idag förstår jag att min drama queen inte bara satt och skrek lite inuti mig utan dirigerade hela showen under den gångna helgen. Så förvånande att det krävs så lite för att man ska vara på väg att kapsejsa. Jag ska tala klarspråk. Förra måndagen började jag med nedregleringen inför den hormonbehandling jag ska genomgå. Vid nedregleringen så ska man få en blödning inom sju dagar från startdatum. När inget hänt i fredags började jag känna mig rätt tjurig och när den ännu inte kommit på lördag kände jag mig rätt irriterad och när den ännu inte kommit igår kände jag mig verkligen modfälld. Tur att mamma, pappa och maken fanns där för att fånga upp då! 

Idag fick maken ringa (jag vågade inte ifall det skull vara dåligt på riktigt eftersom jag har elever hela dagen) och kolla vad som gäller när den inte kommit. Man ska enligt våra anvisningar från läkarna ringa om man inte fått blödningen efter sju dagar så i det fallet var det inte min nippertippighet som tog över.

Han ringde och…Och  det är bara att vänta ett tag till! Hahaha! Denna jäkla väntan! Att jag inte lär mig! Enda anledningen till att de vill att man ska ringa efter sju dagar är för att utesluta graviditet! D e t   ä r   u t e s l u t e t. T y v ä r r.

Så här kan jag ju inte håll på! Ha!

Att mota modfälldhet med fjäderfä.

Tjurigheten gick under gårdagen över i stillsam misströstan och misströstan har varit den rådande känslan under dagen. Jag väntar på att få en bekräftelse på att medicineringen fungerar. Jag borde ha fått den bekräftelsen, men den har jag inte fått. Så, modfälldheten kommer såklart av oron för att behandlingen ska skita sig innan vi ens kommit någonvart.

Äh, det är klart att behandlingen inte skiter sig än – det är bara min inre drama queen  som skriker sådant – men, behandlingen kanske drar ut på tiden ytterligare och det vill jag inte. Vill inte!Orkar inte! Klarar inte av! skriker drama queenen.

Ikväll har jag gått till angrepp mot modfälldhet och drama queen beväpnad med fjäderfä och kärlek. Jag och maken har hälsat på mamma och pappa. Vi har ätit tjäder och samtalat om jobb, behandlingen, ett trasigt bord, en italiensk film och uteblivet kaffe. Vi har suttit i soffan, glott på tv och diskuterat innehållet i programmen som om det är viktigt. Och, jag har fördrivit de tankar jag inte vill ha med tankar jag vill ha. Nu är jag på banan igen och imorgon så spelar vi efter de nya förutsättningarna. 

Tjura är också ett sätt att hantera saker.

Idag är jag lite tjurig. Tjurig över att inget har hänt, inget har märkts och allt känns som vanligt. Jag är så redo för att något ska hända, att saker ska ställas på sin spets och att livet ska bära iväg åt antingen det ena eller åt det andra hållet. Men nej, jag - vi - fortsätter att vänta, så jag tjurar. 

Kommunicera men inte prata

Det är konstigt. Jag har verkligen svårt att berätta för människor i min närhet om att vi är ofrivilligt barnlösa. Jag har svårt att prata om det av massor av anledningar. Jag tycker att det känns töntigt att ta upp det, läkarna har inte hittat något "fel" på varken mig eller maken - men det betyder ju inte att det inte finns något som ställer till det. Jag har otroligt svårt att förlika mig med att vi behöver hjälp - jag avskyr att vara beroende av andra, även läkare. Jag trodde att det skulle gå så lätt för oss och det känns som jag varit högfärdig - och detta har blivit mitt straff. Inte för att jag någonsin talat nedlåtande om ofrivillig barnlöshet, jag har bara tagit förgivet att det aldrig, aldrig, aldrig någonsin skulle drabba mig. Oss.

Jag har svårt att tala om vår barnlöshet för att det skapar en obekvämhet och en sorg hos andra som jag inte vet hur jag ska hantera. Jag klarar inte av att vara någon man tycker synd om. Det är inte synd om mig. Oss. Jag, vi, kommer inte att duka under om vi förblir barnlösa. Vi kommer troligen ha ett helt hav av barn kring oss ändå. Totalt 11 syskon borgar för det antagandet.

Jag tycker att det känns märkligt och onaturligt att ta upp ämnet - för det är ju ett sånt ämne som sällan kommer upp spontant - så jag låter bli. När jag berättar om det blir samtalet direkt så allvarstyngt och alla vill så gärna ge en möjlighet att tala ut. Men. Jag har inte så mycket att säga. Jag har passerat min avgrund och inte kommit till nästa - om den kommer. Jag vill inte att alla ska veta för då kanske de frågar. Om de frågar kommer jag inte kunna svara att jag ogärna talar om det för jag har inte lärt mig hur jag talar om det på ett sätt som passar mig. Jag vill inte ha alla goda råd, dumma råd, medkännande blickar, alla frågor eller de funderande blickarna ska-jag-fråga-eller-inte.

Min familj vet. Makens familj vet. Tre av våra kompisar vet. Våra chefer vet. Det är skönt att de vet och jag ångrar inte alls att vi berättat för dem. De undrar säkert hur det går, hur vi mår. Det är ytterligare en anledning som jag startat den här bloggen. Det är lättare att skriva än att prata. Det blir inte så formellt. Om jag vill berätta för någon till kan jag berätta en del och en del kan personen få läsa själv...kanske.

Det knepigaste i det hela är att jag trots allt vill prata om det. Ibland. Och inte så formellt. Kanske allvarligt ibland. Ibland på mitt initiativ. Ibland på någon annans initiativ. Ni förstår, jag har verkligen svårt för att prata om ofrivillig barnlöshet. Ofrivillig barnlöshet  uuuhäk, bara ordet gör det svårt att tala om det det är ett sånt skitnödigt ord.

Samtalet som pågår i mitt huvud.

Dag tre och jag märker inget. Ingen galenpanna. Inga biverkningar. Nada. Givetvis funderar jag då på om medicinen fungerar. Och sen tänker jag att jag kanske har drabbats av en släng av galenpanna i alla fall eftersom jag sitter och analyserar sönder allt efter tre dagar. Sen brukar jag landa i att allt går ju bra än så länge, så jag ska nog inte grubbla mer. Sen börjar jag om efter ett tag.

Sen bestämmer jag mig för att det här inte går för sig. Det enda jag på allvar är rädd för, är att denna process ska äta upp hela mitt väsen. Att det enda som jag kommer att kunna tänka på är att försöka göra allting rätt och att jag kommer läsa på maniskt och bli så insatt i processen att läkarna knappt behövs. Det verkar vara en biverkning om inte nämns i någon bipacksedel.

Jag tänker mig att min räddning kanske ändå är att jag tror att jag redan varit nere och vänt i den djupaste avgrund av tröstlöshet och förtvivlan. Den avgrunden badade jag i för ungefär två - två och ett halvt år sen. Jag kunde inte fullt ut glädjas åt andras lycka utan att själv känna ett stygn i bröstet. Nu är jag ute på andra sidan, tror jag.

Jag missunnar inte längre andra människor deras lycka. Min lycka inte är avhängig andra människors olycka och när vi ändå talar olycka så har jag sedan mitt avgrundsbad bytt inriktning på mitt jobb och jobbar numera med ungdomar som verkligen vet vad olycka är. Mina elever har lärt mig vara ödmjuk. Jag har så ofantligt mycket gott i mitt liv och min lycka är inte beroende av att vi, min man och jag, får ett eget barn.

Men, bara för att jag inte längre känner mig missunnsam och bara för att vi har en plan B betyder det inte att vi accepterat vårt öde. Nä. Det är klart vi hoppas. Det är klart att vi lägger allt vårt hopp till detta. Det är klart vi inte gråtit färdigt - våra sista tårar i den här processen kommer vara glädjetårar.

Jag är inte galen än. Tror jag.

Nu har jag försökt formulera mig i en timme. Jagat tankar - spretiga, grumliga, oorganiserade tankar - som inte vill komma ner på pränt. Jag vill skriva, för jag skriver för min egen skull, för att kunna gå tillbaka och se hur jag tänkt, mått och resonerat. Det är nämligen så att jag räknar med att bli galen. Jag käkade p-piller (ironiskt nu) för många år sen, men jag fick sluta med det för jag blev som förbytt. Hormonerna gjorde att jag hade humörsvängningar som var helt bisarra. Nu är det i och för sig andra hormoner det kommer att vara frågan om men bra starka sådana.

Ja, jag räknar med att bli galen och när jag nu kommer att bli galen tänker jag mig att det kan vara bra både för mig, kärleken och familjen runt om kring att har något att jämföra med. Bloggen ska få stå som jämförelse och som dagbok för den här tiden. Hur lång den nu blir. Bloggen är dock inte enbart till för familjen min, utan till alla som finner denna resa intressant - eller bara vill veta hur det går, om jag blir galen. Men, jag är inte ute efter goda råd, pepp, diskussioner om de etiska dilemman kring ivf eller åh-stackars-er-det-måste-kännas-tungt-kommentarer. Inte nu i alla fall. Känner du för att skriva något sådant ber jag dig att skriva det på en papperslapp och slänga lappen i sopkorgen eller visa den till någon i din närhet, men skriv de inte här. Ställ en fråga om du vill, berätta varför du läser bloggen, berätta om något du kom att tänka på när du läste mina poster istället.

Så, saker blev inte riktigt som vi tänkt oss.

Min älskade make har åtta syskon. Jag har tre. För oss var det inte frågan om att få barn, utan att inte få dem för tidigt - man vill ju ha en stabil grund först. 25 tyckte vi var bra. Nu är det bara månader kvar till vi fyller 29. Idag på börjas behandlingen på riktigt. Det visade sig att många syskon inte är någon garanti för att man själv är fertil så det sprakar om det. Snopet.

Vi har längtat så. Gråtit. Lyssnat på alla goda råd. Lyssnat på alla dumma råd. Hållit käften och nickat. Lett och ljugit "Vi får se när det blir.", "Det blir när det blir.", "Vi är ju unga än.". Vi har funderat på vad vi kan tänka oss att göra för att få vårt efterlängtade barn och vi har tänkt ut en plan B - om babyn aldrig kommer.

Just nu känns det okej. Vi bad om hjälp och nu får vi den. Kanske kommer vi få vår baby - som har haft ett namn i tre år - eller så kommer vi köra på plan B. Hur som haver. Min make är allt jag nånsin drömt och allt annat är bara bonus. Idag gråter jag inte.