Samtalet som pågår i mitt huvud.

Dag tre och jag märker inget. Ingen galenpanna. Inga biverkningar. Nada. Givetvis funderar jag då på om medicinen fungerar. Och sen tänker jag att jag kanske har drabbats av en släng av galenpanna i alla fall eftersom jag sitter och analyserar sönder allt efter tre dagar. Sen brukar jag landa i att allt går ju bra än så länge, så jag ska nog inte grubbla mer. Sen börjar jag om efter ett tag.

Sen bestämmer jag mig för att det här inte går för sig. Det enda jag på allvar är rädd för, är att denna process ska äta upp hela mitt väsen. Att det enda som jag kommer att kunna tänka på är att försöka göra allting rätt och att jag kommer läsa på maniskt och bli så insatt i processen att läkarna knappt behövs. Det verkar vara en biverkning om inte nämns i någon bipacksedel.

Jag tänker mig att min räddning kanske ändå är att jag tror att jag redan varit nere och vänt i den djupaste avgrund av tröstlöshet och förtvivlan. Den avgrunden badade jag i för ungefär två - två och ett halvt år sen. Jag kunde inte fullt ut glädjas åt andras lycka utan att själv känna ett stygn i bröstet. Nu är jag ute på andra sidan, tror jag.

Jag missunnar inte längre andra människor deras lycka. Min lycka inte är avhängig andra människors olycka och när vi ändå talar olycka så har jag sedan mitt avgrundsbad bytt inriktning på mitt jobb och jobbar numera med ungdomar som verkligen vet vad olycka är. Mina elever har lärt mig vara ödmjuk. Jag har så ofantligt mycket gott i mitt liv och min lycka är inte beroende av att vi, min man och jag, får ett eget barn.

Men, bara för att jag inte längre känner mig missunnsam och bara för att vi har en plan B betyder det inte att vi accepterat vårt öde. Nä. Det är klart vi hoppas. Det är klart att vi lägger allt vårt hopp till detta. Det är klart vi inte gråtit färdigt - våra sista tårar i den här processen kommer vara glädjetårar.