Kommunicera men inte prata

Det är konstigt. Jag har verkligen svårt att berätta för människor i min närhet om att vi är ofrivilligt barnlösa. Jag har svårt att prata om det av massor av anledningar. Jag tycker att det känns töntigt att ta upp det, läkarna har inte hittat något "fel" på varken mig eller maken - men det betyder ju inte att det inte finns något som ställer till det. Jag har otroligt svårt att förlika mig med att vi behöver hjälp - jag avskyr att vara beroende av andra, även läkare. Jag trodde att det skulle gå så lätt för oss och det känns som jag varit högfärdig - och detta har blivit mitt straff. Inte för att jag någonsin talat nedlåtande om ofrivillig barnlöshet, jag har bara tagit förgivet att det aldrig, aldrig, aldrig någonsin skulle drabba mig. Oss.

Jag har svårt att tala om vår barnlöshet för att det skapar en obekvämhet och en sorg hos andra som jag inte vet hur jag ska hantera. Jag klarar inte av att vara någon man tycker synd om. Det är inte synd om mig. Oss. Jag, vi, kommer inte att duka under om vi förblir barnlösa. Vi kommer troligen ha ett helt hav av barn kring oss ändå. Totalt 11 syskon borgar för det antagandet.

Jag tycker att det känns märkligt och onaturligt att ta upp ämnet - för det är ju ett sånt ämne som sällan kommer upp spontant - så jag låter bli. När jag berättar om det blir samtalet direkt så allvarstyngt och alla vill så gärna ge en möjlighet att tala ut. Men. Jag har inte så mycket att säga. Jag har passerat min avgrund och inte kommit till nästa - om den kommer. Jag vill inte att alla ska veta för då kanske de frågar. Om de frågar kommer jag inte kunna svara att jag ogärna talar om det för jag har inte lärt mig hur jag talar om det på ett sätt som passar mig. Jag vill inte ha alla goda råd, dumma råd, medkännande blickar, alla frågor eller de funderande blickarna ska-jag-fråga-eller-inte.

Min familj vet. Makens familj vet. Tre av våra kompisar vet. Våra chefer vet. Det är skönt att de vet och jag ångrar inte alls att vi berättat för dem. De undrar säkert hur det går, hur vi mår. Det är ytterligare en anledning som jag startat den här bloggen. Det är lättare att skriva än att prata. Det blir inte så formellt. Om jag vill berätta för någon till kan jag berätta en del och en del kan personen få läsa själv...kanske.

Det knepigaste i det hela är att jag trots allt vill prata om det. Ibland. Och inte så formellt. Kanske allvarligt ibland. Ibland på mitt initiativ. Ibland på någon annans initiativ. Ni förstår, jag har verkligen svårt för att prata om ofrivillig barnlöshet. Ofrivillig barnlöshet  uuuhäk, bara ordet gör det svårt att tala om det det är ett sånt skitnödigt ord.