Nästa delmål: 140 dagar.

Rutinultraljudet gick bra. Jättebra. Och jag har sommarlov och ludd i huvudet. Återkommer inom en överskådlig framtid med ett längre inlägg.

Ett steg på väg

På onsdag är det dags för rutinultraljudet, innan dess ska de sista två arbetsdagarna för denna termin avhandlas. Under de senaste veckorna har jag mest ägnat mig åt att räkna ner saker som ska ske innan vi får se vår baby igen - betyg ska sättas, möten skall hållas, maken ska jobba i Karlstad en vecka, jag ska ordna lite grejer till avslutningen, eleverna ska gå på sommarlov, jag ska sluta jobba och så vidare - därför har jag som inte tänkt så mycket på att några av mina elever går ut nian och alltså lämnar för att inte komma tillbaka.

När gårdagen kom och eleverna tackade för sig kändes det därför mycket märkligt, jag och de nior som lämnade har en mycket speciell historia och vi har kämpat något otroligt men också åstadkommit fantastiska saker. Jag är inte ledsen över att de ska vidare, tvärtom, det känns fantastiskt att denna dag kommit och att de är redo. Det känns underbart att de lämnar med fina betyg, en stor stolthet över vad de klarat av och åstadkommit och med en bild av sig själva som kompetenta.

Det mina nior har lärt mig är att: ge upp är inte ett alternativ, man klarar av långt mer än man tror, att be om hjälp är inte att misslyckas, att prata med någon som mår dåligt och visa att man ser är att hjälpa (även när man inte kan lösa problemen) och allt är möjligt, allt.

Nu återgår jag till att räkna ner igen.

Om vingarna bär

Vet ni om en sak? Saker blir aldrig som man tror. Ibland blir de värre, ibland bättre och oftast bara annorlunda än vad man tror. När jag började skriva den här bloggen såg jag en lång och tårdrypande process framför mig. En process som i bästa fall, tillslut, skulle ge oss vårt efterlängtade barn. Jag såg framför mig hur vi skulle prövas på alla tänkbara sätt och hur vi i värsta fall skulle behöva ge upp vår dröm om ett barn. Jag räknade med att medicinerna skulle göra mig galen och att jag skulle behöva berätta för kollegor om hur vi kämpar och kämpar. De skulle luta huvudet och säga ”Stackars er, så orättvist.” och jag skulle hata dem för det, trots att de gjort det med välmening.

Idag har 40% av graviditeten + en hel vårtermin gått och nu är det två veckor och en dag kvar till rutinultraljudet och elever och deras föräldrar undrar om min kula, och tiden då vi höll andan i två veckor efter varje ägglossning och sedan grät är som bort blåst. Jag kan inte föreställa mig hur den tiden var längre och därför vi flyger numera helt utan skyddsnät. Må vi hoppas att vingarna bär.