Äggröra?

Två. Två ägg. K o l l a p s. Ja, det räcker med ett bra ägg. Men, oddsen är inte särskilt bra nu och det är lite av en chock.  Jag är allt mellan ledsen och orolig, arg och besviken och lite lättad. Nu har vi på nått sätt fått svar på varför det inte funkat för oss under så många år. Det tar märkligt nog bort en del av känslan av misslyckande. Där av lättnad. När labbmänniskan konstaterade att hon sett ett ägg blev vi så lättade, glada, euforiska. Men. Sen precis när läkaren avslutade uttaget mumlade hon om ”två”… Vaddå två? Hon får det att låta som om hon bara hittat två ägg. Så kan det ju inte var, det måste ha varit två i det provet…eller??

Nej, två . Totalt. Besvikelse. Besvikelse följd av oro. Oro följd av sorg. Sorg följd av ilska. Ilska för att det är klart som fan att det ska strula. Så, nu ligger tyngden av allt vårt hopp på två ägg som är i storleksklassen 0,2 mm …det skulle onekligen vara skönt om de var några fler som delade på tyngden. 

Nej, landstingets sjukkläder är nog inte särskilt stöldbegärliga

Tick. Tick. Boom.

Jag – vi – har väntat på att något (det!) ska hända så länge. Väntat och hoppats då vi försökt själva. Väntat på att få träffa läkare för eventuell utredning. Väntat på tid för utredning. Väntat på vad utredningen ska visa. Väntat på att remissen ska behandlas. Väntat på start av ivf. Väntat för att se hur behandlingen tar. Nu är det ägguttag på onsdag och insättning på fredag och overklighetskänslan är påtaglig. Det kan ju skita sig katastrofalt på onsdag – det kanske inte finns några ägg inuti mig eller äggen är kanske kassa, kanske sker ingen befruktning av dem i labbskålen eller kanske utvecklas inte de befruktade äggen som de ska – men annars ska faktiskt ett befruktat ägg planteras in i mig på fredag.

När jag och maken pratade om vad som ska ske i veckan på väg hem från läkaren hade vi båda samma känsla – overklighet. Plötsligt händer något som är så påtagligt att allt känns overkligt. På fredag ska ett befruktat ägg planteras in säger läkarna. Ett befruktat ägg. Ett embryo.  BOOM! Huvudet sprängs. Av lycka. Av spänning. Av nervositet. Av rädsla. Av alla känslor.

Sen åter väntan. Väntan på ett plus eller på kollaps. 

Meanwhile...

Hitta fågeln och läs den sista raden.

Dagen har sett ut precis som utlovat. Sovmorgon, långfrukost, en glashal promenad,

  någon timme flow free 

och 100 sidor av kejsaren.

Därför har jag nästan inget av substans att delge, utan fyller ut med ett gäng taskiga bilder.

Om det inte varit för en sak, som gjorde min dag, så hade jag besparat alla detta inlägg. 

På fredag ska vi få kolla på mina – våra – äggs tillväxt. Nästa steg på g!

Planerar att göra ingenting.

Jag har sportlov - eller mina elever har sportlov och jag är...sportlovsledig? - så därför har jag hängt framför datorn nästan hela dagen. Troligt är att det är så min ledighet kommer att se ut, eftersom jag är mitt i behandlingen får jag inte åka någonstans. Annas hade jag bra gärna åkt utför hela lovet eller i alla fall lämnat denna eländigt gråa och regniga stad för att få se och göra något annat - hälsat på släkt och vänner förslagsvis. Men, nu får jag alltså hålla mig hemma och det har jag valt att omfamna helt och hållet genom att kapitulera för latheten. 

Jag var och tog blodprov imorse - för att läkarna ska kunna hålla koll på hur behandlingen fortskrider, jag får svar imorgon - men annars har jag inte gjort något vettigt alls. Jag har lagt mer mååånga timmar på appen flow free och några timmar på att läsa bloggar och mixtra med bilder på ett inte särskilt framgångsrikt sätt. Så skönt att kunna kasta bort en hel dag och veta att man har fler man kan söla bort innan man måste ta sig i kragen igen. 

Imorgon har jag för avsikt att stiga upp sent, äta frukost långsamt, ringa sjukan för att få en fortsatt behandlingsplan och - om vädret tillåter och andan faller på - ta en promenad...eller en tur på stan...eller spela flow free...eller läsa klart tredje delen av Kejsaren

Dritväder som lämpar sig utmärkt för en latdag...

Sen jag fått minska på suprecur-dosen så känns det som att biverkningarna har lugnat sig. Jag sover bättre igen, är inte yr, har inte ont i mage och leder och jag har fått tillbaka mitt fokus - även om jag utnyttjar det ytterst sparsamt just nu. 

Möjligen möjligt

Det finns en tanke jag inte kan med att tänka på men som maler i bakhuvudet. Jag vet om att det är självbedrägeri att inte tänka den tanken, men jag vill inte. Orkar inte. Ändå så vet jag. 60 % av alla par får barn efter sina behandlingar. 30 % efter första försöket.

Men, det kan faktiskt vara vi. Det kan vara vi och det är det enda jag är intresserad av. Vi har ett namn utsett, vi har en vagn utsedd, vi har en säng utsedd och vi har två hjärtan som har plats. Bara för att det är svårt så är det inte nödvändigtvis omöjligt.

Tanken på säng, vagn och namn är såklart löjligt i det här skedet men det hjälper mig att fokusera på något annat än rädslor och stora frågor. Vagnar kan jämföras. Analyseras. Man kan kolla på hjulstorlekar och vikt och funktionalitet och flexibilitet till dess man hittar en favorit som man tror kommer passa ens liv och behov. Sen kan man släppa det ett tag. Sen kan man kolla lite mer, hitta en ny favorit. Det är lätt. Okomplicerat. Rakt fram.

Två hjärtan som har plats, som längtar, som drömmer och önskar och hoppas, det är svårare. Det är komplicerat. Det gör ont. Det gör att man kan få svårt att andas. Svårt att le. Svårt att tänka framåt. Svårt att drömma. Att sakna någon man aldrig träffat, det är förvirrande. Förtvivlande. Förfärligt.

Innan vi började med behandlingen hade jag äntligen landat i tanken att den vi saknar kanske aldrig kommer att komma. Och att vi kan leva med det. Det tror jag fortfarande. Men, jag vill inte. Så nu – och en obestämd tid framöver – så väljer jag att tro på att det faktiskt kan vara vi. Det kan vara vi. Det kan vara vår tur. Vår tur. För det är vad det handlar om. Tur.

Tusen nålar

Har du funderat så du har huvudvärk över hur det gick i tisdags? I så fall kan jag lugna dig. Det gick bra. Det gick bättre än jag vågat hoppas på. Besöket gick rätt fort men var inte ett dugg stressigt. Och beskeden var de rätta. Normala reaktioner. Normala biverkningar. Men, det viktigaste av allt - klartecken för steg två.

Glädjen. Glädjen som inte ens kunde sänkas av att den enda bilnyckeln hamnade innanför de låsta bildörrarna. Den glädjen sitter kvar än - men såklart blandad med en pirrig nervositet och en  liten oro.

Det går bra att ta sprutorna. Lite spännande faktiskt. Och pyttelite läskigt. Mest känns det inspirerade. Lite som att få fotfäste igen. Få något viktigt att göra som jag kan kontrollera. Styra över.

10 Beaufort.

Jaha. Nu stormar det. Har inte hört ett smack om att man ska kunna få en andra blödning – givetvis slungas jag genast in i grubblerier och analysera-sönder-allt stadiet. Fungerar medicinen? Kommer vi börja kunna börja med steg två? Och – vad fan är det som händer? Tur att det snart är tisdag. Dags för att få en del svar.

Lugnet före stormen. Eller efter.

Maken säger att jag nog är lugnare än jag brukar vara. Trots att jag redan har hunnit bryta ihop en gång denna vecka. Undra vad det säger om mitt normalläge… Nä, men ärligt talat så tror jag att han kan ha rätt. Jag känner mig faktiskt generellt sett lugnare, med inslag av galenpanna. Jag känner mig inte stressad, utan nu är det läkarnas jobb – och kan de inte hjälpa oss så finns det inget (som vi inte redan gör) vi kan göra åt saken. Jag konverserar om barnlösheten och känslorna krig det mer – det har hjälpt mycket att blogga om det – vilket gör att jag nu har lättare att reda i mina egna känslor kring det. Dessutom så jobbar jag som fasiken på att hålla en självdistans, fundera på vad som faktiskt är berättigat att bli upprörd, stressad och ledsen över och på att andra inte ska drabbas av min galenpanna. Och, jag roas av biverkningarna från behandlingen mer än jag förfäras. 

Vi har förövrigt börjat räkna ner inför nästa steg i processen. På tisdag ska jag (vi) lära mig (oss) att ta sprutor. Steg två på g alltså. STEG TVÅ!!

Nu är jag kanske på väg att bli galen ändå.

Sådär ja. Jag har gapat efter mycket och nu har jag fått mycket. Det mesta har kommit smygande och jag har inte riktigt uppfattat förändringarna förrän efter ett par dagar. Men, nog händer det grejer nu. Yrsel händer. Trötthet händer. Hjärtklappning händer. Sömnrubbningar händer. Nervositet händer. Svettningar händer. Smärta i buken och leder händer. Muskelstelhet i vänster axel händer. Koncentrationsstörningar händer. Och det är så skönt att något äntligen händer. Jag går i någon dag och funderar på om jag är sjuk eller om något annat är fel. Sen kommer jag på att jag kanske ska kolla bipacksedeln. Sen bockar jag av en sak till. Jag tror att jag är färdig snart - jag menar jag har ju redan bockat av "muskelstelhet i axel". Det är ju inte riktigt klokt.

I morse började jag gråta. Jag började gråta när jag insåg att jag var tvungen att stiga upp fast jag var så trött. Jag vaknade 04.30 dödstrött, men ond mage och axel gjorde att jag inte kunde somna om. Nä, så här i efterhand var det inte mycket att böla om. Jag var inte tröttare än att jag fortfarande är vaken. Jag är ju inte inte riktigt klok.

Intressantast hittills är i alla fall koncentrationsstörningarna, det är mycket märkligt att inte kunna styra sina egna tankar och sitt fokus. Tack ock lov är de inte konstanta utan de är som värst ett tag efter medicineringstid. Men, det är ju inte riktigt klokt. Det är inte klokt att jag gläds åt att ha ont i axeln bara för att då känns det i alla fall som om medicineringen gör något. 

                                              

I helgen återfann jag en gammal kärlek

Bruset

Behandlingen är äntligen i fas. Jobbveckan har varit rolig, inspirerande och givande. Maken är hemma efter två jobbveckor borta. Helgen hittills har varit precis som jag önskat mig. Och jag känner mig helt tom i bollen. Inte orolig. Inte hoppfull.

…Eller är de det jag känner? Kanske. Kanske är det så att jag faktiskt är mer än hoppfull. Kanske är jag lite beslutsam. Nej. …eller jo, kanske. Men det erkänner jag aldrig. 

Ser ut som inget men är något...