Tick. Tick. Boom.

Jag – vi – har väntat på att något (det!) ska hända så länge. Väntat och hoppats då vi försökt själva. Väntat på att få träffa läkare för eventuell utredning. Väntat på tid för utredning. Väntat på vad utredningen ska visa. Väntat på att remissen ska behandlas. Väntat på start av ivf. Väntat för att se hur behandlingen tar. Nu är det ägguttag på onsdag och insättning på fredag och overklighetskänslan är påtaglig. Det kan ju skita sig katastrofalt på onsdag – det kanske inte finns några ägg inuti mig eller äggen är kanske kassa, kanske sker ingen befruktning av dem i labbskålen eller kanske utvecklas inte de befruktade äggen som de ska – men annars ska faktiskt ett befruktat ägg planteras in i mig på fredag.

När jag och maken pratade om vad som ska ske i veckan på väg hem från läkaren hade vi båda samma känsla – overklighet. Plötsligt händer något som är så påtagligt att allt känns overkligt. På fredag ska ett befruktat ägg planteras in säger läkarna. Ett befruktat ägg. Ett embryo.  BOOM! Huvudet sprängs. Av lycka. Av spänning. Av nervositet. Av rädsla. Av alla känslor.

Sen åter väntan. Väntan på ett plus eller på kollaps. 

Meanwhile...