Lugnet före stormen. Eller efter.

Maken säger att jag nog är lugnare än jag brukar vara. Trots att jag redan har hunnit bryta ihop en gång denna vecka. Undra vad det säger om mitt normalläge… Nä, men ärligt talat så tror jag att han kan ha rätt. Jag känner mig faktiskt generellt sett lugnare, med inslag av galenpanna. Jag känner mig inte stressad, utan nu är det läkarnas jobb – och kan de inte hjälpa oss så finns det inget (som vi inte redan gör) vi kan göra åt saken. Jag konverserar om barnlösheten och känslorna krig det mer – det har hjälpt mycket att blogga om det – vilket gör att jag nu har lättare att reda i mina egna känslor kring det. Dessutom så jobbar jag som fasiken på att hålla en självdistans, fundera på vad som faktiskt är berättigat att bli upprörd, stressad och ledsen över och på att andra inte ska drabbas av min galenpanna. Och, jag roas av biverkningarna från behandlingen mer än jag förfäras. 

Vi har förövrigt börjat räkna ner inför nästa steg i processen. På tisdag ska jag (vi) lära mig (oss) att ta sprutor. Steg två på g alltså. STEG TVÅ!!