I mitt huvud

Tre månader kvar. Tre månader kvar och allt jag jag tänker på - eller ja, nästan allt jag tänker på och allt jag vill tänka på - är bebisen. Jag är mallig något otroligt över min mage, min bebis, över att allt som som har att göra med min bebis. Helst skulle jag nog inte göra annat än prata om "min bebis ditten, min bebis datten".

Om det inte vore för en sak: självcensur. Självcensuren grundar sig inte på vad som är passande och var andra intresserar sig för, utan på att jag vill inte smeta min mallighet - läs min alldeles för ytligt bubblande lycka - i ansiktet på någon som kanske finns i min närhet och - utan att jag vet om det - längtar och kämpar så som vi gjort så länge.

Jag vet att jag har rätten att vara lycklig, att vagga fram på det där märkliga gravidsättet, att babbla om bebisbuffar och vagnvalsbekymmer. Men, jag vet också att när man önskar, vill och drömmer så är det alldeles tillräckligt svårt att se alla tjocka runda magar som inte är ens egen, svårt nog att se alla lena bebiskinder som inte sitter på ens egna barn, att höra om alla planer, tankar, drömmar som inte rör en själv. Så, jag försöker att inte gno in det och så försöker jag att inte tjata ihjäl mina nära och kära heller. Därför blir det mycket bebisbabbel i mitt eget huvud, mycket bebisbabbel, och det är så trevligt, för mig.

Det här med att jag inte vill gno i någon annans eventuella kamp och sorg har förresten lett till en märklig bieffekt. Många frågar ju om bulan, kommenterar om hur roligt det är och allt möjligt och nästan alltid - om personen är någorlunda bekant - svarar jag något i stil med att jag givetvis är överlycklig och ser fram emot vår förste och särskilt eftersom vi önskat länge och kämpat. Jag blir ofta förvånad över hur det där sista slinker med, liksom av sig själv, utifall att jag pratar med någon som också fått kämpa eller som ännu kämpar. Jag vill att denna eventuella ska veta att det finns fler, i närheten, som också vet hur det kan vara. Detta ständiga tillägg på ett svar som egentligen är lika givet som svaret på "Läget?" har i sin tur en lustig bieffekt - människors reaktion på det. Det är tydligen ett så otippat tillägg att många kommer av sig helt, det gör mig inget. Jag har ingen lust att ha någon utläggning om vår väg, men det är lustigt att det uppenbarligen är något som ingen väntar sig. Barnlängtan, ofrivillig barnlöshet är verkligen tabu. Att behöva kämpa för något som är så naturligt, självklart och viktigt ruckar människor och gör dem obekväma.

Lukten av ett nytt liv

Jag, vi, har faktiskt börjat planera för en ny människa. Ett nytt liv. Vårt nya liv. Vi hoppas inte bara längre på att detta ska gå vägen, utan vi tror att det faktiskt kan göra det. Imorgon har två tredjedelar av graviditeten passerat och vi hoppas, drömmer, planerar och förbereder oss. Vi funderar på vad vi behöver - vad bebis behöver, vem bebis kommer likna, vilket lynne bebis kommer ha, hur bebis kommer lukta, om det är en flick- eller pojkbebis och tusen saker till.

Tiden är relativ

En överskådlig framtid är ju såklart relativ. Vissa kan tycka att det var en evighet sen jag senast skrev ett inlägg...och de kanske inte har helt fel. 140 dagarsmärket, alltså halvtidsmärket, har varit och farit och nu är målet ställt på 100-dagarsmärket. En sommar har gått och semestern passerat och nu är jag tillbaka på jobbet. Ett barnmorskebesök har passerat och likaså ca 440 mil i bil runt om i Sverige. Magen har vuxit och bebis sparkas, knuffas och buffas så att det både känns och syns utanpå. Vänner har besökts, lapptäcke har sytts, släktingar har kramats, hundvalpar och stora hundar har klappats, utsikter har beskådats och blöta dopp tagits, glassar har ätits, nöjesfält har roat, sol har värmt, bär har plockats.

Tänk så olika tid kan upplevas beroende på om man gör något, något händer, eller om man väntar på något - att något ska hända. 7 veckors semester - poff! Borta! 7 veckor i väntan på ivf-behandlingsstart - evighetersevighet.

Jag kan inte med ord beskriva det lugn och den glädje jag känner varje gång bebis buffas, knuffas, sparkar eller tumlar runt. Vår ende lever rövare och jag kan inte annat än glädjas och förundras över att jag, vi, får uppleva detta. Som vi har längtat.