Hopp hopp hoppas

Har varit dålig på att uppdatera bloggen nu ett tag -tio dagar - och detta inlägg blir inte heller långt, tittar bara in för att säga att vi går in i vecka sju idag. Närmast på schemat står en dags jobb till, sedan påsklov och  påskgodis, därefter en resa till Berlin och sen ett ultraljud som förhoppningsvis innebär total lycka.

Ps. Det gör inget om ni fortsätter hålla tummarna, hoppas, önska, be...

...när vårsolen värmer.

Hoppet var stort, drömmarna enorma, men chansen liten - liten men inte obefintlig - precis som vårt enda ägg. Liten men inte obefintlig. Alldeles tillräcklig skulle det visa sig.

30% chans och ett enda ägg visade sig vara precis tillräckligt. Det är ännu tidigt - väldigt tidigt, men vi gläds. Vi kan inte göra annat - vi har väntat i så många år på ett plus och i förrgår fick vi det äntligen - vi kan verkligen inte göra annat än att glädjas. Oron har tappat greppet och glädjen leder färden. För pluset, som för andra bara är början, är en enorm seger för oss. Nästa steg är att avsluta den sista medicineringen, på tisdag. Sen är vi på egen hand...

Ps. Hålla tummarna, hoppas, önska, be - allt som ni gjort får ni gärna fortsätta  med.

Vi låter tiden gå.

Dag 10. Jag räknar dagar utan att egentligen tänka på det. Jag vågar inte räkna medvetet, men jag är mycket väl medveten om hur många dagar som har gått och hur många dagar som det är kvar. Jag gläds för varje dag som passerar och ser framemot och är orolig för varje ny. Jag låter tiden gå och låtsas som om det inte bekommer mig. Den kommande veckan är den avgörande.

Den ende

Onsdagseftermiddagen passerade i ett töcken av chock. Även om jag har haft i bakhuvudet att en möjlig förklaring till vår barnlöshet skulle kunna vara att jag har svårt att producera ägg, så tänkte jag ändå inte att det skulle vara så. Två ägg. Boom. Huvudet sprängdes. Vi såg våra drömmar bli till stoft.

Torsdagen passerade – jag var på konferens, maken var på sitt jobb – känslorna stod på off, för svåra för att hanteras. Allt ens hopp och all ens oro i ett. Off. Vi skulle ändå inte få veta något förrän fredag – senast 11.00, om vi inte hört något innebär det att det skulle bli insättning. Tankar – off.

Fredag. Långfredag. Längsta fredagsförmiddagen, telefonen håll sig tyst. Timme efter timme, tystnad. Sakta kryper sig en känsla in i kroppen, åker med blodet mot hjärtat. Slår rot i bröstet. Sprider sig mot huvudet. Når medvetandet. Lockar fram ett leende. Glädje.

Ännu när jag bytt om för återinförandet så vågar jag inte riktigt tro det. Kan det verkligen vara så att äggen klarade trycket? Kan det verkligen vara så? In mot salen. Hälsa på läkarna. Prata med läkarna. Ett av äggen var inte ”av den kvalité” som läkarna vill se. Lilla ägget hamnade på tippen.  Granskat och bedömt odugligt. Ja, det kan inte ha varit lätt att bära allt vårt hopp. Ett ägg var kvar, den ende, vårt enda. Ett enda litet korn av hopp. 

Nu ligger det i min mage och jag har lovat att vara snäll med det, vi hoppas att det kommer trivas.