Den ende

Onsdagseftermiddagen passerade i ett töcken av chock. Även om jag har haft i bakhuvudet att en möjlig förklaring till vår barnlöshet skulle kunna vara att jag har svårt att producera ägg, så tänkte jag ändå inte att det skulle vara så. Två ägg. Boom. Huvudet sprängdes. Vi såg våra drömmar bli till stoft.

Torsdagen passerade – jag var på konferens, maken var på sitt jobb – känslorna stod på off, för svåra för att hanteras. Allt ens hopp och all ens oro i ett. Off. Vi skulle ändå inte få veta något förrän fredag – senast 11.00, om vi inte hört något innebär det att det skulle bli insättning. Tankar – off.

Fredag. Långfredag. Längsta fredagsförmiddagen, telefonen håll sig tyst. Timme efter timme, tystnad. Sakta kryper sig en känsla in i kroppen, åker med blodet mot hjärtat. Slår rot i bröstet. Sprider sig mot huvudet. Når medvetandet. Lockar fram ett leende. Glädje.

Ännu när jag bytt om för återinförandet så vågar jag inte riktigt tro det. Kan det verkligen vara så att äggen klarade trycket? Kan det verkligen vara så? In mot salen. Hälsa på läkarna. Prata med läkarna. Ett av äggen var inte ”av den kvalité” som läkarna vill se. Lilla ägget hamnade på tippen.  Granskat och bedömt odugligt. Ja, det kan inte ha varit lätt att bära allt vårt hopp. Ett ägg var kvar, den ende, vårt enda. Ett enda litet korn av hopp. 

Nu ligger det i min mage och jag har lovat att vara snäll med det, vi hoppas att det kommer trivas.