Sen vi fick tillbaka vårt lilla vallmofrö har jag bara
skrivit korta inlägg som egentligen inte säger mycket alls och det är därför
att jag knappt vågar tänka samtidigt som drömmarna växer och får konturer.
Under behandlingen kände jag mig inte särskilt orolig – jag, vi, hade ju en plan
B om det inte skulle funka och ivf-personalen var så bra, så jag kände mig
trygg och lugn.
Nu är vi i vecka 12 (11+0) och dagarna släpar sig fram och oron sliter som ett rovdjur i
hjärtat. Jag är så otroligt medveten om hur länge vi väntat, drömt, önskat och
hoppas. Jag är så otroligt medveten om att jag, vi, gapat efter mycket och att naturen
har sagt sitt i frågan – den sa nej, men vi gav oss inte. Så, nu är jag hemskt
orolig. Det får inte gå fel. Det måste vara vår tur nu. Jag kan
inte längre tänka mig att leva utan barn – kan inte längre tänka mig plan B.
Hur skulle jag kunna det? Just nu är vi så nära att vi kan se ljuset från ett
annat liv som skimmer i horisonten, tänk om det åter försvinner in i dimman och
lämnar oss utan riktning…
Jag håller alla tummar jag har för er Karin! Känner så väl ingen mig i dina tankar och hur tiden olidligt kryper fram. Först längtar man efter att 12 fullgångna veckor ska gå, sen är längtan lång tills man får gå på rutinultraljudet och just nu vill jag bara att vecka 28 ska vara här (då överlever de flesta barn om de föds för tidigt). Men mitt i all oro så får vi faktiskt tillåta oss att glädjas, det måste man! Vi får tro att allt går bra, det är ju faktiskt större chans att det går bra än tvärtom!
SvaraRaderaKramar till er!!
Önskar att jag kunde säga att jag förstår oron, men det gör jag ju inte. Men de där dimman, den förstår jag.
SvaraRaderaHåller andan för er. Håller tummarna hårt och ber en liten bön för er. Och väser likt Katla -Vik hädan dimma.