Möjligen möjligt

Det finns en tanke jag inte kan med att tänka på men som maler i bakhuvudet. Jag vet om att det är självbedrägeri att inte tänka den tanken, men jag vill inte. Orkar inte. Ändå så vet jag. 60 % av alla par får barn efter sina behandlingar. 30 % efter första försöket.

Men, det kan faktiskt vara vi. Det kan vara vi och det är det enda jag är intresserad av. Vi har ett namn utsett, vi har en vagn utsedd, vi har en säng utsedd och vi har två hjärtan som har plats. Bara för att det är svårt så är det inte nödvändigtvis omöjligt.

Tanken på säng, vagn och namn är såklart löjligt i det här skedet men det hjälper mig att fokusera på något annat än rädslor och stora frågor. Vagnar kan jämföras. Analyseras. Man kan kolla på hjulstorlekar och vikt och funktionalitet och flexibilitet till dess man hittar en favorit som man tror kommer passa ens liv och behov. Sen kan man släppa det ett tag. Sen kan man kolla lite mer, hitta en ny favorit. Det är lätt. Okomplicerat. Rakt fram.

Två hjärtan som har plats, som längtar, som drömmer och önskar och hoppas, det är svårare. Det är komplicerat. Det gör ont. Det gör att man kan få svårt att andas. Svårt att le. Svårt att tänka framåt. Svårt att drömma. Att sakna någon man aldrig träffat, det är förvirrande. Förtvivlande. Förfärligt.

Innan vi började med behandlingen hade jag äntligen landat i tanken att den vi saknar kanske aldrig kommer att komma. Och att vi kan leva med det. Det tror jag fortfarande. Men, jag vill inte. Så nu – och en obestämd tid framöver – så väljer jag att tro på att det faktiskt kan vara vi. Det kan vara vi. Det kan vara vår tur. Vår tur. För det är vad det handlar om. Tur.