Om vingarna bär

Vet ni om en sak? Saker blir aldrig som man tror. Ibland blir de värre, ibland bättre och oftast bara annorlunda än vad man tror. När jag började skriva den här bloggen såg jag en lång och tårdrypande process framför mig. En process som i bästa fall, tillslut, skulle ge oss vårt efterlängtade barn. Jag såg framför mig hur vi skulle prövas på alla tänkbara sätt och hur vi i värsta fall skulle behöva ge upp vår dröm om ett barn. Jag räknade med att medicinerna skulle göra mig galen och att jag skulle behöva berätta för kollegor om hur vi kämpar och kämpar. De skulle luta huvudet och säga ”Stackars er, så orättvist.” och jag skulle hata dem för det, trots att de gjort det med välmening.

Idag har 40% av graviditeten + en hel vårtermin gått och nu är det två veckor och en dag kvar till rutinultraljudet och elever och deras föräldrar undrar om min kula, och tiden då vi höll andan i två veckor efter varje ägglossning och sedan grät är som bort blåst. Jag kan inte föreställa mig hur den tiden var längre och därför vi flyger numera helt utan skyddsnät. Må vi hoppas att vingarna bär.