På onsdag är det dags för rutinultraljudet, innan dess ska de sista två arbetsdagarna för denna termin avhandlas. Under de senaste veckorna har jag mest ägnat mig åt att räkna ner saker som ska ske innan vi får se vår baby igen - betyg ska sättas, möten skall hållas, maken ska jobba i Karlstad en vecka, jag ska ordna lite grejer till avslutningen, eleverna ska gå på sommarlov, jag ska sluta jobba och så vidare - därför har jag som inte tänkt så mycket på att några av mina elever går ut nian och alltså lämnar för att inte komma tillbaka.
När gårdagen kom och eleverna tackade för sig kändes det därför mycket märkligt, jag och de nior som lämnade har en mycket speciell historia och vi har kämpat något otroligt men också åstadkommit fantastiska saker. Jag är inte ledsen över att de ska vidare, tvärtom, det känns fantastiskt att denna dag kommit och att de är redo. Det känns underbart att de lämnar med fina betyg, en stor stolthet över vad de klarat av och åstadkommit och med en bild av sig själva som kompetenta.
Det mina nior har lärt mig är att: ge upp är inte ett alternativ, man klarar av långt mer än man tror, att be om hjälp är inte att misslyckas, att prata med någon som mår dåligt och visa att man ser är att hjälpa (även när man inte kan lösa problemen) och allt är möjligt, allt.
Nu återgår jag till att räkna ner igen.
Vad fint. Dina elever hade inte kunnat få en bättre lärare - som du har slitit. Och så klart, du hade inte kunnat få bättre elever - vilka kämpar.
SvaraRaderaDet ni tillsammans har åstadkommit är riktigt häftigt!