Min älskade make har åtta syskon. Jag har tre. För oss var det inte frågan om att få barn, utan att inte få dem för tidigt - man vill ju ha en stabil grund först. 25 tyckte vi var bra. Nu är det bara månader kvar till vi fyller 29. Idag på börjas behandlingen på riktigt. Det visade sig att många syskon inte är någon garanti för att man själv är fertil så det sprakar om det. Snopet.
Vi har längtat så. Gråtit. Lyssnat på alla goda råd. Lyssnat på alla dumma råd. Hållit käften och nickat. Lett och ljugit "Vi får se när det blir.", "Det blir när det blir.", "Vi är ju unga än.". Vi har funderat på vad vi kan tänka oss att göra för att få vårt efterlängtade barn och vi har tänkt ut en plan B - om babyn aldrig kommer.
Just nu känns det okej. Vi bad om hjälp och nu får vi den. Kanske kommer vi få vår baby - som har haft ett namn i tre år - eller så kommer vi köra på plan B. Hur som haver. Min make är allt jag nånsin drömt och allt annat är bara bonus. Idag gråter jag inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar