Tjurigheten gick under gårdagen över i stillsam misströstan
och misströstan har varit den rådande känslan under dagen. Jag väntar på att
få en bekräftelse på att medicineringen fungerar. Jag borde ha fått den
bekräftelsen, men den har jag inte fått. Så, modfälldheten kommer såklart av oron
för att behandlingen ska skita sig innan vi ens kommit någonvart.
Äh, det är klart att behandlingen inte skiter sig än – det är
bara min inre drama queen som skriker
sådant – men, behandlingen kanske drar ut på tiden ytterligare och det vill jag
inte. Vill inte!Orkar inte! Klarar inte av! skriker drama queenen.
Ikväll har jag gått till angrepp mot modfälldhet och drama
queen beväpnad med fjäderfä och kärlek. Jag och maken har hälsat på mamma och
pappa. Vi har ätit tjäder och samtalat om jobb, behandlingen, ett trasigt bord,
en italiensk film och uteblivet kaffe. Vi har suttit i soffan, glott på tv och
diskuterat innehållet i programmen som om det är viktigt. Och, jag har
fördrivit de tankar jag inte vill ha med tankar jag vill ha. Nu är jag på banan
igen och imorgon så spelar vi efter de nya förutsättningarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar