Att tänka på framtiden

Stort som ett valmofrö finns det där och det syns på bild som två flimrande pixlar - ett litet litet tickande hjärta. Drömmarna växer som löven på våren. Länge har de varit så avlägsna, känts så ouppnåeliga. Men nu är de inte det. Det är inte längre bara jag och maken som pratar drömmar när ingen annan hör. Familjen frågar om namn och vagn och läkaren pratar om beräknad förlossning. Jag och maken pratar om ett förbereda hemmet och fixar försäkring. Vi berättar för allt fler och drömmer allt större.

Och givetvis är vi livrädda över att något ska gå fel. 

Livrädda men vi kan inte låta bli att drömma stort och tro på att det är vår tur. 

Vi ska nu övergå till den vanliga mödravården nu. Det känns enormt - spännande, glädjande, konstigt och skrämmande. Vi har trivts så bra med vår IVF-personal, så nu har vi lite separationsångest samtidigt som vi är överlyckliga över att få vara de som lämnar efter en ganska kort kontakt och med ett litet litet valmofrö med oss.

När vi gick satt det två par i väntrummet och grät. 

Jag är så lättad över att det inte  var vi.