När livets skörhet kan skådas

Medan jag sydde lapptäcket till bebis i somras lyssnade jag på Kristian Gidlunds sommarprat. Jag tänkte mycket på hur märkligt det är. Vi i är i princip jämngamla tänkte jag på. Han är född på hösten 83 och jag på våren 84, vi är lika gamla ett halvår varje år. Medan jag sitter och syr ett lapptäcke till mitt nya liv, så förbereder han slutet av sitt liv. Han väljer låtar till sin begravning, jag väljer namn till mitt kommande barn. Han författar brev till barnet han aldrig kommer att få och jag gläds åt det barn jag aldrig trodde att jag skulle få men som växer i min mage. Det är så märkligt, vi är nästan jämngamla men allt skiljer oss åt. 

Har tänkt på det en del sen i somras också, speciellt då jag planerar för det nya, hur obegripligt det är att stänga ner sig liv som ett jobb man lämnar för att inte återvända. Har tänk på känslan av att inte få vara med, inte tillhöra. Under de fyra år som vi önskat att tillhöra, få vara en del, så har jag tänkt en del hel del på saker man tar för givet - som man förväntar sig att man har rätt till eller som man har utan att man någonsin reflekterar över det, för de är så självklara i ens liv - och jag har tänkt på allt jag faktiskt har att vara tacksam över och uppskatta. Jag har tänkt på att försöka att inte tråna, utan att vara tacksam - att inte begära för mycket - och samtidigt har det ändå skurit i bröstet för längtan ha varit så stor och önskan så het. 

När jag hörde Kristians sommarprat så fastnade verkligen tanken på det här med att vara den som hamnar på utsidan, den som inte får vara en del - hur mycket önskan och längtan än finns. Min önskan och dröm om ett barn har ibland känns som att den är livsviktig, livsavgörande, och nu mer än någonsin känns den livsviktig. Nu idag, dagen efter att Kristian lämnat livet, känns min egen önskan att få tillhöra viktigare än någonsin. Jag vill vara en del, jag vill tillhöra och jag vill få leva mina drömmar. Jag önskar mig livet, drömmarna och i synnerhet det nya liv som jag längtat efter så länge. Kristians uttåg ur livet påminner mig åter om att livet är bräckligt och att man inte kan förvänta sig att livet tar hänsyn till vad man önskar sig och vill själv. 

Men, det kan vara så att man får precis det man vill ibland 

- jag har ju mitt lilla baby i magen och min älskade i min famn och min familj kring mitt hjärta.